Sevko Kadric
sevko@telia.com

BINA

 


 

Bina hade precis färdigutvecklats till en mogen tjej då kriget i Sarajevo nådde henne. Sina skolböcker bytte hon snart ut mot förstahjälpenväskan och livsglädjen mot striden för det istället. Och så blev det år efter år, under alla fyra, hårda krigsåren i det omringade Sarajevo. Under dessa år flätades glädjen över att hjälpa andra att ta sig igenom allt och överleva samman med läkning av sår, kärlek och död. Kärleken i Sarajevo var inget nytt, men det var den för henne, den första, den stora. Han var en soldat, stadens försvarare, hennes riddare. Det pågick under ett år, två år, krigets slut närmade sig med stora steg när de bara ringde och sade: - Han har stupatŠ Döden i Sarajevo var inget nytt, men den här påverkade henne. Den bäste vännen till pojkvännen hon hade förlorat fanns vid hennes sida, tröstade henne, erbjöd henne kärlek på nytt. - Nej, inte ännu, det skulle vara både för mycket och alldeles för tidigt, avsisade hon honom. Efter fredsavtalet i Deyton väntade folket i Sarajevo att allting plötsligt skulle förändras på något sätt. Det blev endast värre. Det enda positiva var att skjutandet hade upphört. Det var då alla insåg vad kriget och den omringade staden hade gjort mot människor, mot det som gör staden en stad. Under krigets gång hade Bina arbetat, hon hade alltid mycket att göra, men efter kriget slutade hon arbeta, det var som om ingen behövde henne längre. De som gick in och ut från Sarajevo behövde inte längre passera genom den där "livets tunnel" som fanns under flygplatsens landningsbana. Istället flög de till och från samma landningsbana. På samma sätt landade en man från landet Sverige. Han hade ett bosniskt namn, allt annat han hade på sig var svenskt. Han bjöd Bina ut på fika. Hon tittade förvånat på honom. Han var inte världens vackraste precis och han hade kunnat vara hennes far, men hanŠHon tackade nej till kaffet och till träffen. Efter ett par dagar bjöd han ut henne igen. Den här gången avböjde hon inte. Hon drack upp kaffet medan hon lyssnade på hans idylliska berättelser om Malmö, om Sverige, om svenska kronor och invandrarskolor. Medan hon lyssnade på främmande berättelser skapade hon en egen i sitt huvudet. Han frågade: - Vill du följa med mig? - Ja, det vill jag, svarade hon och blev tyst. I Malmö, i den där idyllen, var det tänkt att hon skulle gå tillbaka till skolbänken, till en skola för invandrare. - Finns det något jobb här? frågade hon honom som hon tillhörde. - Ja, det finns det, men inget för dig, svarade han. - Inget för mig? Hur kommer det sig? protesterade hon. - Man kan alltid plocka sallad, det är ett hårt jobb, hårdare kan det knappast bli, förklarade han. - Kan du ta med mig dit i morgon, jag vill plocka sallad, sade Bina till honom och till sig själv. Dag efter dag, under hela sex månader, tillbringade hon på knäna med kassar runt sina höfter och salladshuvud i händerna. Salladshuvuden packade hon ner i kassarna och sedan i plastbaljor med upp till 16 eller 20 stycken salladshuvud i. Med dessa packade hon även ner sin lidelse från krigets dagar, sorgliga bilder från Sarajevo. Han, som hon tillhörde, kunde inte vara mer förvånad medan hon blev allt gladare och gjorde upp egna planer. Där på fältet med salladen lärde hon sig även språket. Med andra som arbetade där pratade hon engelska och alla främmande svenska ord skrev hon upp i ett anteckningsblock som hon alltid bar med sig i fickan och sedan slog hon upp orden hemma i en ordbok. Hon blev kallad till språkskolan för nybörjare och där begärde hon att få skriva ett test. Det klarade hon och fick börja på en hemvårdareutbildning. Alla från Bosnien blev förvånade. - Det syns att ni inte har upplevt något av kriget i Sarajevo, brukade hon säga till dem och lämna dem bara ännu mer förvånade. Två år efteråt fick hon uppehållstillståndet. Det var så lång tid man var tvungen att vänta på det efter ett inlett äktenskap och hon hade väntat. Ungefär samtidigt avslutade hon även sin utbildning som hemvårdare och sade bara till honom, som hon tillhörde: - Psykiskt mår jag inte som bäst, läkarna har rått mig att försöka klara mig på egen hand, det är allt. Sina ägodelar hade hon redan packat ner i några väskor och hittat en lägenhet i en liten stad i närheten, detta var det enda hon behövde avsluta. Och det avslutade hon. Samma sommar åkte hon till Sarajevo och tog med sig till Sverige den kille som hon, under krigets år, hade sagt till: " Nej, inte ännu, det skulle vara både för mycket och alldeles för tidigt". En vecka efteråt packade han ner de 16 eller 20 stycken salladshuvud i kassar, tillsammans med sina egna minnen från kriget. Hemma förhörde Bina honom på nya svenska ord.

 

Tillbaka