Efter ett par minuters bussfärd lämnar vi den bosniska gruvarbetar- staden Tuzla bakom oss. Vi har passerat rader av jättelika betong- kolosser till bostadslängor, grå fabrikslokaler och husväggar genompepprade av kulhål. Väl uppe vid bergskedjan Majevica förändras bilden radikalt.

Åter till Bosnien

 

Text: av Jens Holm

Även om Tuzla inte är någon vacker stad, har den åtminstone klarat sig undan krigets förstörelser förhållandevis väl. Ett par kilometer norrut låg fronten under kriget mellan den bosniska regeringsarmén och de bosnienserbiska separatisttrupperna. I detta område som annars utgör början till ett vidsträckt jordbruksområde ligger nu bondgårdar öde och sönderbombade. Den prunkande grönskan håller på att erövra det som förut var en av Bosniens kornbodar. En av bosnienserbernas tillvägagångssätt under kriget för att rensa områden på oönskade nationaliteter var att köra ut hela familjer från deras hus, tömma huset på ägodelar och sedan göra det obeboeligt genom att spränga det med granat. Många bosniska familjer lät sig inte förekommas utan satte eld på sina egna hus och gav sig av som flyktingar utomlands eller till ett tryggare område. Detta ledde till att över två miljoner bosnier blev flyktingar i sitt eget land eller utomlands under kriget. Bara i Sverige finns 60.000 bosnier. Men i och med Dayton-avtalets undertecknande den 14 december 1995 tog kriget slut. Det borde alltså vara fritt fram för flyktingar att återvända till sina hemtrakter. Men hittills är det få som har gjort så. Även om minor avskräcker på landsbygden, miljontals minor finns fortfarande utlagda i Bosnien, så är rädslan för trakasserier och våldsamma övergrepp det största hotet för återvändande flyktingar. Fortsätter man en bit till in i Majevicaområdet kommer man fram till den bosnienserbiska gränsposteringen. Alltså, inte gränsen mellan Bosnien och Serbien, utan mellan Bosnien och utbrytarrepubliken Republika Srpska. Den serbiska republiken är idag, som en följd av omfattande etnisk rensning, nästintill 100 procent serbbefolkat. Vid gränsen vaktar ryska soldater i det Natoledda SFOR:s regi. Eftersom vi åker med UNHCR:s vita FN-buss (UNHCR=FN:s flyktingprogram) är det inget problem att ta sig över gränsen. Det var med nöd och näppe vi kom med bussen. Sanja Advic', vår bosnien-svenska vän, lyckades tillslut övertala FN-koordinatorn att vi var svenska journalister som måste få följa med på resan. Vi skulle följa med till Sanja Advic's hemstad Bijeljina i nordöstra Bosnien i den bosnienserbiska delen av Bosnien. Sanja Advic' som lämnade före detta Jugoslavien redan i slutet på 1960-talet, har alltid återvänt till sitt hem i staden Bijeljina. Men våren 1992 bröt kriget ut och Bijeljina var ett av de första områdena att drabbas i konflikten. I Bijeljina var innan kriget en majoritet av invånarna muslimer. I april 1992 anfölls staden av serbiska paramilitära grupper som inledde terror mot den icke-serbiska befolkningen i staden med massavrättningar och fördrivningar av tusentals familjer. Idag bor endast 2.000-3.000 av de ursprungliga 30.000 bosnierna kvar i Bijeljina. Sommaren 1992 kunde inte Sanja Advic' återvända till sitt hus i Bijeljina. Huset hade konfiskerats och där bodde istället en serbisk familj. Vårt besök skulle bli Sanjas första sedan krigsutbrottet. Sanja hade ingen aning om vilka som hade flyttat in i hennes hus. Men Sanja var beredd att ta risken. Hon vill återse sitt hus oavsett sina egna och den nya familjens reaktioner. - Det här är Bijeljina, säger Sanja Advic' och blir tyst och tittar ut genom bussfönstret. Jag lägger band på mig ett tag. "Inga frågor nu, Jens", tänker jag. Sanja skakar av nervositet. - Det är så smutsigt och slitet här, är den första iakttagelsen som Sanja gör över sin hemstad. - Här låg det förut en moské, fortsätter hon och pekar ut över en öde gräsplan. Parkbänkar står slarvigt utplacerade, annars ser planen tom ut som om den väntade på att en ny byggnad skulle resas där. Inne i centrum pågår torghandel som i vilken stad som helst i Bosnien. Vägskyltar och affärsreklam är skrivna med det kyrilliska alfabetet. Annars ser det ut som var som helst. Likadant folk och samma vanor, likadana små Yugo-bilar som brummar förbi på vägarna. Vi kommer allt närmare Sanja Advic's gata. Jag vet inte om det är jag som inbillar mig, men det känns som om vi går allt saktare ju närmare vi kommer. Sanja pekar och berättar en liten historia om varje hus och trädgård vi passerar. - Där bodde förut den och den. Där fanns det förut stora plommonträd. Ännu ett tomt hus. Plötsligt stannar Sanja. - Precis här, säger hon och gör en gest mot vägkorsningen ett par meter framför oss, sköts en man för några år sedan. Han låg och förblödde i ett helt dygn. Hans fru stod inne i huset och tvingades se på. Hon kunde inte göra någonting eftersom hon hade blivit skjuten om hon hade gått ut. Mannen dog efter ett dygn. Frun och grannarna såg allting men kunde inte göra något. Plötsligt står vi på Sanja Advic's gata och snart säger hon. - Där är mitt hus, och pekar på en villa som skulle kunna vara som tagen från vilket villakvarter som helst i Sverige. - Till och med gardinerna därinne är mina, fortsätter hon. Sanja vill gå in i huset, men vi bestämmer oss för att besöka hennes grannar först och ta reda på vilka det är som bor i huset nu. Tack och lov känner de igen Sanja och bemöter oss med sedvanlig gästfrihet. Självklart korkas en flaska av nationaldrycken, plommonbrännvinet Slivovic' upp trots att det fortfarande är morgon. Vi kommer precis i de ortodoxas påsk i slutet av april och enligt serbisk sed bjuds vi på handmålade ägg och bakverk. Staketet mellan gårdarna är inte högre än någon meter. Sanja blickar ut över staketet in på sin trädgård, fäller några kommentarer om hur den har skötts. Äppel-, päron- och plommonträden står i full blom. Det är svårt att förstå att det i detta område har genomförts några av de värsta etniska rensningarna någonsin under kriget. Sanjas granne berättar stolt att han numera är ägare till ett åkeri med trettio lastbilar och körningar över hela Europa. Han beklagar sig över de nya svenska lagarna som har gjort det mycket svårare för bosniska chaufförer att komma in i landet. Sedan bestämmer sig Sanja för att det är dags att besöka sitt gamla hus. Vi går sakta fram till dörren, ringer på och väntar på att någon ska öppna. En tjej i 20-årsåldern iklädd badrock öppnar dörren. Hon och Sanja växlar ett par ord och sedan släpps vi in utan problem. Ett medelålders par, tjejens föräldrar, visar in oss i köket. Jag gör mitt bästa för att avböja ett glas Slivovic', men förgäves. Jag sitter och försöker förstå samtalet mellan Sanja och familjen. Då och då översätter Sanja. Familjen är serbiska flyktingar och kommer från Tuzla-området. De flyttade innan kriget bröt ut för de sympatiserade med Serbien. Väl i Bijeljina blev de tilldelade huset av de bosnienserbiska myndigheterna som tagit över staden. Jag förvånas över den förståelse Sanja och familjen visar för varandra. Visst känns mötet mellan den gamla och de nya husägarna spänt och samtalet kör då och då fast, men ändå är det en ömsesidig respekt som genomsyrar mötet. Sanja pekar på allting i köket, husgeråd, möbler, t.o.m. väggbonaderna är hennes. På en av Sanjas tavlor sitter ett fotografi på något jag trodde var Bill Clinton, men visade sig vara Radovan Karadzic, bosnienserbernas ledare och efterlyst av Haag-tribunalen för folkmord. Utan att titta först ber Sanja mig ta ned en broderad tavla som ligger ovanpå en bokhylla i sovrummet. Jag går dit och hittar tavlan. Förutom bristen på kapitalvaror som TV och vissa köksredskap är allting som när Sanja senast var i huset 1991. Kanske är det ändå Sanja Advic's lugn som slår mig. - Klart jag vill ha mitt hus tillbaka, säger hon när vi går ut från huset. - Men det får inte bli till priset av den nuvarande familjen sätts på bar backe. Där i köket satt de; Sanja bosniska och familjen serber. Enligt krigshetsarna skulle de hata varandra. De har också goda skäl för detta, båda har blivit av med sina hem pga kriget mellan dessa två etniska grupper. Men istället konstateras att man är samma folk och lika drabbade av kriget. Detsamma slår mig när vi ska ta UNHCR-bussen tillbaka till Tuzla. Får man inte plats i bussen är det svårt att ta sig de 15 milen. Det är dåliga kommunikationer via gränsposteringarna och vägarna är smala och krokiga. Alla som väntar vid bussen är m.a.o. mycket angelägna om att komma med. Vid bussen kan vi konstatera att endast hälften av de närvarande kommer att få plats. När FN-koordinatören har ropat upp alla namn försöker några att övertala henne att de ska få följa med. Men reglerna hålls, inga extrapassagerare den här gången. Kvar blir vi på asfaltsplanen. Inga kravaller utbryter, inte ens bittra suckar eller glåpord till de som fick en plats på bussen. Istället vinkar man stilla åt de som fick platserna tillbaka till Tuzla. I bussen sitter både bosnier och serber, och utanför står samma etniska sammansättning. Kanske är det där hoppet finns. Att folket inte tycks bry sig om de nationalistiska makthavarnas försök att hetsa etniska grupper mot varandra.
Sanja Advic' heter egentligen någonting annat.

från: http://www.fib.se/bosnien1.html

  Tillbaka