Religionerna. Det går en gammal skiljelinje mellan Europa: mellan det katolska och det ortodoxa. Men islam är de snabbast växande religionen.

Med tron som vapen

Av Per Jönsson

Under århundraden härjades den kristna kontinenten Europa av religionskrig. I dag framstår Europa tvärtom som den mest sekulära kontinenten. Allt färre européer säger sig tro på Gud och ännu färre går i kyrkan annat än vid dop, bröllop och begravning. Men även om religiositet som personlig upplevelse sedan länge är på tillbakagång har Europa inte befriats från troskonflikter med stor politisk sprängkraft. Och då handlar det inte om spänningen mellan demokrati och kommunism, mellan kapitalism och kommandoekonomi, som försvann med Berlinmuren och Sovjetherraväldet över Östeuropa. Nej, dagens europeiska troskonflikter har sitt ursprung i förkommunistisk eller rent av förmodern tid.

De blodiga krigen på Balkan 1991- 99 var inga religionskrig. Men både det ortodoxa Serbiens Slobodan Milosevic och det katolska Kroatiens Franjo Tudjman utnyttjade flitigt religionen som propagandavapen såväl när de bekämpade varandra som när de gemensamt försökte roffa åt sig det muslimskt dominerade Bosnien.

I Belgrad och Zagreb framställdes den etniska rensningskampanjen mot bosniska muslimer som kristenhetens senaste försvarsstrid mot "otrogna turkar" - en direkt referens till det turkisk-osmanska imperiets fyrahundraåriga kontroll över Balkan. Tudjman poängterade gärna att den muslimske sultanens arméer vid två tillfällen (1529 och 1683) trängde ända fram till Wiens stadsmurar. Och gammelkommunisten Milosevic använde den serbiske furst Lazars mytomspunna nederlag mot turkarna på Trastfältet i Kosovo 1389 som argument för att återskapa ett ortodoxt "Storserbien" på bekostnad av såväl katolska kroater och slovener som muslimska bosnier och Kosovoalbaner.

Balkan är inte det enda hörnet av Europa där muslimer under senaste årtiondet utsatts för förföljelse, ofta med religösa argument. Moskéer har stuckits i brand i en rad västeuropeiska städer, även i Sverige (Trollhättan 1993), och muslimska invandrare råkar inte sällan ut för trakasserier i bostadsområden och på arbetsplatser. I Frankrike, Österrike, Belgien och Danmark har högerpopulistiska partier vunnit många röster på sitt uttalade motstånd mot "islamisk infiltration". Att muslimfientliga attityder inte enbart återfinns bland till exempel lågutbildade, arbetslösa och samhällets marginalgrupper framgår av vad ingen mindre än Natos generalsekreterare Willy Claes yttrade offentligen 1995:

"Under de fem år som gått sedan kommunismens kollaps i Östeuropa har islamisk militant aktivism dykt upp som det kanske allvarligaste hotet mot Natoalliansens och västvärldens säkerhet."

Bakom sådana hotbilder ligger den snabba ökningen av muslimer i Europa. Enbart EU hyser i dag drygt trettio miljoner medborgare med ursprung i muslimska länder av vilka cirka hälften är aktivt troende. Siffrorna visar på en tredubbling sedan den stora arbetskraftsinvandringen kulminerade på 70-talet. Islam är utan tvekan Europas snabbast växande religion, tillika den näst största i flertalet EU-länder.

Populistiska eller religiöst grundade varningar om "den gröna faran" (efter islams gröna färg) bottnar också i europeiska farhågor om att muslimska invandrare ska etablera sedvänjor och egna rättsregler som står i strid med kristna och/eller demokratiska normer.

Att muslimska aktivister i Europa med kravaller och våldshandlingar stödde den iranska dödsfatwan mot författaren Salman Rushdie har på sina håll uppfattats som ett tecken på att islam inte är förenlig med yttrandefrihet och konstnärlig frihet ens på europeisk mark. Muslimska specialkrav på slaktmetoder, kvinnlig klädsel och skolundervisning har ibland betraktats som utmaningar mot i demokratisk ordning fattade samhällsbeslut om etik och könsjämlikhet. I Frankrike ledde "slöjbråket" för ett tiotal år sedan till en långdragen process om huruvida muslimska flickor skulle ha rätt att bära huvudduk eller ej i statliga skolor (vilket de till slut fick).

På ett helt annat plan har en inomkristen troskonflikt sedan Berlinmurens fall satt avtryck i debatten om Europeiska gemenskapens karaktär. Den gäller dels om EU tenderar att domineras av det latinska, katolska Sydeuropa på bekostnad av det protestantiska Nordeuropa, dels om Gemenskapen i sina arbetsformer och politiska målsättningar präglas av endera kristenhetens värderingar.

Både befolkningsmässigt och i antal länder är EU en företrädesvis en katolsk sammanslutning. Av de femton medlemsländerna är åtta övervägande katolska (Frankrike, Irland, Italien, Spanien, Portugal, Österrike, Luxemburg, Belgien), ett grek-ortodoxt (Grekland), ett kluvet (Tyskland) och fem protestantiska (Storbritannien, Holland, Danmark, Finland, Sverige).

De tre länder som i ord och handling ställt sig mest skeptiska till EU-beslut är alla protestantiska: Storbritannien, Danmark och Sverige. Holland och Finland är de enda protestantiska medlemsnationer som demonstrerat EU-entusiasm.

EU-skeptiker i norra Europa brukar framhålla att hela EU-bygget startades av fyra djupt troende katolska politiker: den tyske förbundskanslern Konrad Adenauer, den franske finansexperten Jean Monnet, Frankrikes utrikesminister Robert Schuman samt Italiens premiärminister och grundare av det kristdemokratiska partiet Alcide de Gasperi.

Särskilt Schuman, ibland kallad EU:s andlige fader, proklamerade att det nya Europa måste göras till en kristen konstruktion och ansåg Vatikanen vara det lämpligaste rättesnöret i såväl administrativa frågor som utrikes affärer. Ett problem var och är att för Vatikanen har nationalstatsidén aldrig tillmätts samma vikt som i den lutherskt påverkade kristenheten. Katolska kyrkan är gränslös (katolsk betyder just universell) och den är centralstyrd från Rom.

"För katoliker är det således inte främmande att föreställa sig att makten ligger utanför landets gränser", skriver Emily von Sydow i "När Luther kom till Bryssel", en analys av Sveriges första fem år som EU-medlem. "För protestanter däremot är centralstyrning något man kämpade emot redan under reformationen på 1500-talet. Den nationella gränsen blev ett effektivt skydd mot påvlig kulturimperialism."

Därför tycker sig många protestantiska nordeuropéer se att EU:s tendens till överstatlighet och centralstyre återspeglar ett diskutabelt katolskt inflytande. Det har bidragit till 90-talets nationella protestyttringar mot allsköns propåer att ytterligare öka Bryssels befogenheter. För det katolska Irland framstår däremot EU:s regionala stödprogram och EU-företags investeringar som en välförtjänt kompensation för decennier och sekler av irländskt underläge gentemot det protestantiska Storbritannien.

En på sikt långt allvarligare "inomkristen" troskonflikt i Europa härrör ur de nationella östortodoxa kyrkornas dramatiska uppsving sedan Sovjetkommunismens kollaps. Om än bärare av ett gemensamt "antikatolskt" arv från det östromerska Bysans definitiva brytning med Rom år 1054 har ryska, grekiska, serbiska, rumänska och andra ortodoxa kyrkor utvecklats till bärare av extrem, i allmänhet västfientlig nationalism.

Runtom i krisens Ryssland och på den utfattiga rumänska och makedonska landsbygden rustas och nybyggs många hundratals kloster och ortodoxa kyrkobyggnader. Att föra dessa förfallna länder in i tjugoförsta århundradet tycks för flertalet stats- och kyrkoledare vara mindre viktigt än att markera en egen, unik nationell och ortodoxt -religiös identitet som förmår stå emot all den västliga materialism och rationalism som man redan har förlorat slaget emot.

Det innebär att sedan Berlinmurens fall har östra Europa klyvts i två distinkta block, vitt åtskilda såväl religiöst som politiskt och ekonomiskt. På den ena sidan står katolskdominerade Polen, Tjeckien, Ungern, Slovenien, Slovakien, Kroatien och Litauen plus protestantiska Estland och Lettland - alla demokratier med god eller hygglig ekonomisk utveckling, de fyra första kandidatländer till EU och de tre första redan Natomedlemmar.

På andra sidan står geografiskt sett halva europeiska kontinenten: Ryssland, Ukraina, Vitryssland, Moldavien, Rumänien, Bulgarien, Serbien, Makedonien - alla ortodoxa, alla i ekonomisk utförsbacke, ingen med övertygande demokratisk struktur och ingen i närheten av medlemskap i vare sig EU eller Nato. Plus muslimska Albanien och halvmuslimska Bosnien med lika hopplösa ekonomiska utsikter.

Det innebär också att skiljelinjen mellan det nya ortodoxa Östeuropa och det västkristna (katolska plus protestantiska) Europa går nästan exakt där gränsen mellan Östrom och Västrom, mellan Bysans och Vatikanen, drogs för mer än tusen år sedan (se kartan på mittuppslaget). Bortom den linjen ägde ingen Reformation, ingen Renässans, ingen Upplysning rum, inte heller gjordes någon filosofisk eller politisk åtskillnad mellan kyrka och statsmakt - med undantag för drygt sjuttio års sovjetkommunistisk parentes.

Här framstår Balkanstaten Grekland som den verkligt udda aktören i Europa efter kalla kriget. Grekiska politiker slår noga vakt om fördelarna med medlemskap i såväl EU som Nato, vare sig det gäller ekonomiskt regionalstöd eller möjligheten att blockera ärkefienden Turkiets kontakter med EU. Samtidigt kan grekisk-ortodoxa kyrkomän fritt och med stor framgång hänge sig åt att indoktrinera vanliga troende greker med budskapet att Brysselbyråkratin står för allt som svär mot sann gudstro.

Liknöjda västeuropéer av protestantisk, katolsk, muslimsk eller ateistisk tro kanske rycker på axlarna och säger att inget av detta angår egentligen dem. Fast då bör de påminnas om att den grekisk-ortodoxa kyrkan 1994 hyllade krigsförbrytaren Radovan Karadzic i Bosnien som "en av Herren Jesus Kristus mest framträdande söner i arbete för freden".

"Ortodoxa européers växande protester mot västvärlden och dess värderingar är inte blott ett tillfälligt vredesutbrott av kontinentens fattiga mot kontinentens rika", skriver Victoria Clark i sin färska exposé "Why Angels Fall. A Journey through Orthodox Europe from Byzantium to Kosovo".

"Roten till dessa protester kan spåras ända tillbaka till kristenhetens Stora Schism 1054, och det handlar om missnöjesyttringar som inte kan tystas med krediter och konsumtionsartiklar. Det är svårt att föreställa sig hur Balkan och Ryssland ska kunna integreras i övriga Europa med mindre än att båda halvor av kontinenten är beredda att förstå den andre och förändra sig själva."

När Nato förra året bombade Slobodan Milosevics Jugoslavien för att få stopp på terrorn mot civila albaner i Kosovo hävdade den grekiske ärkebiskopen Christodoulos att detta inte blott var en "okristlig handling" utan också ett direkt angrepp mot Europas ortodoxa gemenskap. Ryssland och flertalet ortodoxa länder i Östeuropa fördömde bombningarna, och Grekland var det enda Natoland som vägrade delta.

 

Tillbaka

design by mir@lem

© 2001 SWEBiH Media
All Rights Reserved.