Sevko har mycket att lära ut

Bokrecension
Sevko Kadric, Borttappade bilder (Isaberg Förlag)

Roman
Värnamo har begåvats men ännu en svenskspråkig författare. Han heter Sevko Kadric och är invandrare från Bosnien, som han lämnade under kriget på 1990-talet. Han var professor i sociologi vid universitet i Sarajevo och har dessutom prövat på olika aktiviteter: bergsbestigare, skidlärare och målare. Som författare har han gett ut fyra romaner på bosniska. Den han nu publicerar är hans debutroman på svenska. Även den är tydligen från början skriven på hans hemspråk, men har översatts av Erna Tufek och bearbetats av Djordje Zarkovic. Romanens titel är Borttappade bilder. Det ska genast sägas att det är en mycket läsvärd bok.

Bor i husbåt
Berättaren är en äldre man som skriver brev till sin sonson. Liksom författaren själv är han bosnisk invandrare i Sverige, och mycket tyder på att berättelsen rymmer starka självbiografiska drag. Familjen har skingrats under kriget, mannen har suttit i serbiska fångläger och räddats till Sverige med en av Röda Korsets bussar. Var sonsonen befinner sig får brevskrivaren kännedom om först när han skriver sista brevet. Då har drygt nio månader gått, från den 28 september till den 4 juli – det vill säga en tid som ungefär motsvarar en kvinnas graviditetsperiod. Som invandrare bur han i en busbåt. Den ligger förankrad i en å invid mynningen till en sjö, och i närheten finns en stad. Snart nog lär han känna sina grannar, en ensam dansk men och ett tyskt par – vinddrivna individer liksom han själv och isolerade i sina husbåtar. Bara två svenska makar, Tore och Margareta, får han härmare kontakt med. Men Tore är svårt sjuk och dör under vinter. Margareta finner tröst hos deras gemensamme vän, beskrivaren. En varm junidag startar han motorn på husbåten och hela sällskapet far ut till en ö i sjön, där de strör ur Tores aska för vinden. Så ser den yttre ramen för brevberättelsen ut. Men inom den ryms många andra människor. Beskrivaren skildrar glimtvis sin egen och sin familjs historia, han lyfter fram ”borttappade bilder” ut sitt liv i Bosnien, berättar om kärlekar och vänskaper men också om hat, krig och enskilda människors tragedier. I kontrast till dessa bilder får läsaren ta del av livet i Sverige, den ensamme flyktingens sätt att fördriva tiden med naturstudier, fiska, utflykter och umgänge i den lilla krets av vänner som uppstår kring honom.

Existensiella frågor
Det som fördjupar berättelsen är brevskrivarens tankar kring existentiella frågan. De kopplas ofta till minnesbilderna från Bosnien men också till livet i Sverige. Religion och politik tillhör de ämnen som ventileras när grannarna träffas. Berättaren hämtar inspiration från de bosniska bogumilerna, en medeltida grupp – enligt Nationalencyklopedien uppkallad efter en bulgarisk präst – som stod i opposition till den ortodoxa kyrkan och därmed blev förebilder eller föregångare till protestantismen och till den västerländska civilisationens kvar på tankefrihet. Själv är han en tvivlare, som tar avstånd från dogmer och framför allt från kyrkornas benägenhet att ställa sig i den politiska maktens tjänst. Romanen innehåller också en svidande – om än försynt framförd – kritik av vårt sätt att behandla invandrare. Men anar författarens egen erfarenhet när han skriver om hur föga den utbildning tillvaratas som invandrarna skaffat sig i sina egna länder. Så här kan kritiken formuleras: ”Vår olycka ligger i att vi flydde eller fördrevs från den ena ondskan, krigets ondska, till en annan, segregations, isoleringens och förnedringens ondska, bara för att vi inte är infödda.”

Många kvalitéer
Likväl är det inte bitterheten som dominerar farfaders brev till sin sonson. Det finns både värme och humor i berättelsen, glädje över naturen och över livets goda erfarenheter, framför allt kärleken. Men det är alltså en gammal man som skriver breven, och ibland tar åldrandets vemod ut sin rätt. När den kvinna, som var hans första verkliga förälskelse, av en tillfällighet dyker upp och vill dela livet med honom, då inser han att det är för sent. ”Ibland tycks det mig att människans förlust inte ligger i att hon gör missteg när hon är yngre, utan i att hon försöker rätta till dem när hon är äldre.” Borttappade bilder är en roman med många kvalitéer. Språket flyter mestadels fint, översättaren Erna Tufek har gjort ett gott arbete. Bara enstaka uttryck eller ordföljder har blivit felaktiga, kanske är det bara korrekturläsningen som mankerat.

God belöning
Övergångarna mellan nutidsbeskrivningen och minnesbilderna sker på ett naturligt sätt. Brevformen ger stora friheter; läsaren glömmer ibland bort vem adressaten är, när berättelsen går sin egen väg. Till slut återstår dock nyfikenheten över hur livet blev för sonsonen. Kanske kunde det bli motivet för nästa roman. Med Borttappade bilder har Sevko Kadric etablerat sig som svensk författare. Man önskar honom gärna många läsare. Det krävs kanske lite tålamod och helst ett minimum av samtidshistoriska kunskaper för att hänga med berättarens bosniska erfarenheter. Men belöningen är god: När man lägger ifrån sig bocken har man lärt känna en människa som har mycket att lära ut om den svåra konsten att leva även i en ond värld.

JOSEF RYDÉN

[ TILLBAKA ]